Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

 

                                                                                                                      

 

 

                                                                                                                                                                                                                OBS. Detta webhotell stängs snart ner, men jag håller på med en

                                                  ny sida på adressen  http://www.malabyar.imala.se/

 

                LENNART FRYKLUND BRÄNNÄS BERÄTTAR

 

Jag är född här i Brännäs 1926 . Mina föräldrar var båda här ifrån byn . Pappa hette

Erik Ludvig Frycklund och mamma Anna . Hon var född Renström . Vi var tolv syskon.

Nu är vi sju som fortfarande är i livet .

På pappas sida härstammar jag från den förste icke samiske nybyggaren här i Brännäs .

Stamfadern för Renströms-släkten kom från Tjärnberg, och hette Anders Renström .

Två av hans söner gifte in sig här i Brännäs med var sin dotter till en man som hette

Sjulsson, och var av Stor-Stinas släkt.

Pappa blev faderlös tidigt och blev utauktionerad, han kom först till Aspliden, och där

var det nog inte så roligt. Men sen kom han till ett ställe i Gransjö . Där var dom snälla,

och han fick det mycket bättre . Senare for han till Murjek och började lära sig till

skräddare . Men han slutförde inte sin utbildning där utan kom sen till Boden, där han

hade en syster. Där fortsatte han skrädderiutbildningen. Skolgången hade det väl inte

blivit så mycket bevänt med, men han var intresserad och lärde sig själv . Senare när

han bodde här i byn hjälpte han folk när det skulle skrivas något . Han fortsatte också

med skrädderiet här.

Huset som jag växte upp i är fortfarande bebott, men det är förstås renoverat nu.

Pappa och mamma köpte det stället när dom gifte sig 1911 . Det var Jonas Nyström

som byggt det men hans fru trivdes inte här så dom sålde och flyttade till Mala-

Vännäs, där hon var ifrån .

Innan huset renoverades, när jag växte upp alltså, så fanns det bara ett stort kök och

en kammare . Och det var ju nästan bara i köket man höll till . Dom flesta barnen låg i

köket. Det var sängar runt väggarna och ofta tre barn i varje säng . Inga

bekvämligheter fanns ju. Vatten fick man bära från sjön, även till djuren i lagården

förstås.

Vi brukade ha två-tre kor, häst, någon kalv och kanske en gris . Men det var ju inte

alltid dom hade råd att köpa en smågris att föda upp .

Fisk fanns det gott om i sjön och pappa var duktig på att fiska, så det var mycket det

man skulle leva av. Han brukade fiska med ryssja och mjärde. Nät hade han inte haft

råd att skaffa . Han brukade också vara ute och ro drag . Han kunde fara klockan två

om nätterna och ibland kom han hem när vi steg upp .

Pappa brukade också gillra fågel . Ja, det gjorde väl alla . Det var visserligen inte tillåtet, men nöden har ju ingen lag, och skogen var full med fågel . Så naturligtvis tog man rätt på maten som fanns, om man kunde .

En stor del av vinterbehovet av foder till kreaturen måste man slå på myrarna . Vallhöet det gick mest åt till hästen . Så det blev mycket myrslåtter . Och allra sist på hösten slog man sjöfräken . Det var bra som kraftfoder för korna . När man slog fräknet använde man en särskild lie med två lieblad, en åt vardera hållet . Och så rodde en och den andre satt längsbak och höll lien . Det var förstås väldigt tungt att ro. Mamma brukade berätta hur det var . Hon var förstås ofta med barn och hade en stor mage ivägen när hon skulle dra till sig årorna . Det gjorde ju inte saken lättare . När fräknet var slaget flöt det upp och bildade "flottar" som man fick dra iland och hässja .

Korna fick gå fritt i skogen och dom kom oftast hem själva . Men när det blev höst och

svamptider, då hände det att dom låg borta över natten . På den tiden hade alla i byn

kor . Det var nog en förutsättning för att man skulle överleva .

Korn odlade man själv . När det skulle malas var det att köra till Norsjövallen, där det

fanns en kvarn . Då körde man med häst . Man brukade samlas så att man var några

hästar och så var man borta ett par tre dagar. Ännu längre tillbaka fanns det en

skvaltkvarn någon kilometer från byn . Men alla rester av den är helt borta nu . Den var

fortfarande i bruk när mina föräldrar var nygifta. Då brukade pappa fara dit och mala

kornet.

Någon riktig väg fanns inte, utan det var bara en så kallad kärrväg, som hästplogades

på vintern. Den gick att cykla på men det var ju att kryssa mellan stenarna . På

sommaren rodde man över sjön och kom på vägen där.

Riktig väg byggdes under sista krigsåren . Den hade påbörjats före kriget men det blev

ju avbrott under kriget . Ner till Vindelälven fanns bara en gångstig . Vägen dit den

byggdes långt senare .

Den närmaste affären fanns i Malå-Vännäs . Så när man skulle handla var det att ro

över sjön och sen cykla dit - om det fanns någon cykel. Det var inte alltid . Vi hade en

cykel i familjen och var tolv som skulle samsas om den . Det var inte alltid som den

gick att cykla på. Det var inte alltid som det fanns pengar att handla för heller, och då

var det inte så roligt att fara, när man var tvungen att handla på kredit .

Ja, nog var det besvärligt att få hem varor på den tiden . Det var ju att bära och dra

mycket .

Långt tillbaka i tiden brukade man handla i Vindelgransele. Då gick man ner till

Forsvall vid Vindelälven . Där var det som en station. Där ifrån rodde man ner till

Vindelgransele. Det berättades om en kvinna här i byn som hette Sofia, hon var

förresten styvmor till min mamma, hon hade varit och handlat . När hon kom tillbaka

bar hon en ordentlig börda på ryggen, säkert 20-30 kilo . Och i vardera handen hade

hon en sillhink av den gamla sorten, som vägde kring tolv kilo . Det hade hon alltså

burit från Forsvall, och det är cirka sex kilometer . Det säger väl något om hennes

styrka.

Den första bilen som kom till byn var nog den gamla Citroen, som jag skaffade 1957 .

Moderniteter som elström dröjde det länge innan vi fick hit, det var in på 1950-talet .

Poststationen fanns i Malå-Vännäs, så där fick vi hämta vår post. Det var ju inga

bestämda tider utan den hämtade man när det passade .

Telefon fanns på ett ställe i byn dit alla fick gå och ringa. Det var hos Kalle Renströms.

Men det stället är öde nu. Det var räknat som en storgård den tiden. Han brukade ha

6-7 kor, två hästar och smådjur . Så han räknades som storbonde .

Hos Kalle Renström brukade prästen och jägmästaren och sådana personer ta in när

dom kom hit . På höstarna höll prästen skördefest och då brukade man slakta något far så att det skulle finnas tillräckligt och nog bra mat att bjuda på. Men det var ju inte för barnen, utan dom fick väl mest titta på när gästerna kalaserade på godbitarna.

Jag gick i skola i Malå-Vännäs . Tidigare hölls skola här också . Då flyttade den mellan

Malå-Vännäs och Brännäs. Någon skolbyggnad fanns inte här utan man höll till på

olika ställen i bagarstugor och så . Men på min tid blev vi alltså inackorderade i Malå-

Vännäs . Lärarinnan hette Beda Johansson . Hon var ganska tvärilsken, men hon var

duktig på att lära och snäll samtidigt . Jag tror inte att det finns någon lärare i dag, som slår henne . Man fick läsa tills man kunde . Multiplikationstabellen den skulle man kunna som ett rinnande vatten, och den sitter kvar än . Kunde man inte läxan så fick man sitta kvar. Och gjorde man något man inte fick så kunde det bli skamvrån eller slag på fingrarna med pekpinnen . Det hände att pekpinnen gick av om någon drog åt sig handen i sista stund .

Något större nöjesliv var det inte fråga om på den här tiden . Men det fanns en

dansbana i Malå-Vännäs på 30-talet . På lördagskvällarna brukade ungdomarna samlas .

Dom som hade en cykel tog ju den, men annars var det att gå förstås . Jag minns mina

äldre systrars bestyr med att göra sig fina innan dom gav sig i väg . Håret skulle lockas med locktången, som värmdes i spisen .

Det var nog ganska livat på danserna ibland, och slagsmål var inte ovanligt . Ofta hade

man väl stärkt sig med någon hemgjord dryck . Det kallades "jäsbox", och var helt

enkelt vatten, jäst och socker som fått jäsa en vecka eller så . Alla hade väl inte alltid

tid att vänta så länge utan drack den efter några dagar, och då kunde man bli sjuk .

När det var bröllop då var det stor fest . Aven om man var fattig så brukade man kosta

på när man gifte sig . Då var det mat och dryck, mycket folk och roligt . Här i byn har

det hållits många bröllop .Jag hann vara med om några. Det blev ofta slagsmål när det

var bröllop . Varför dom slogs kan man ju fundera . Men ofta var det byarna emellan

man rök i hop . Ja, ibland var det väl om jobben man blev oense . Det var på den tiden

som fackföreningarna började komma igång, och man hade väl olika uppfattning om

man skulle gå med eller inte .

Julfirandet var inte särskilt storslaget i min barndom, men vi tyckte att det var roligt

ändå . Det var aldrig tal om några egentliga julklappar utan dom brukade slå in något

mer symboliskt, som vi fick . Julgran hade vi med ljusen fastbundna med tråd . Konstigt att det aldrig blev någon eldsvåda.

På den tiden brukade man ha bjudningar under julhelgen . Grannar bjöd varandra på

kaffe. Då samlades man flera familjer, och det var ju väldigt roligt, speciellt för barnen .

Det var högtidligt när hela familjen blev bortbjuden . Så det minns man som en väldigt

trevlig sed.

Direkt efter skolan fick man ju börja hjälpa till i skogen . Jag fortsatte med skogsarbetet sedan jag flyttade hemifrån . Det var både hästkörning, timmerhuggning och brossling .

Ofta var det att ligga borta i kojor på vintrarna . I början var det inga kocklag utan man

fick klara sig själv, men sen det blev vanligt med kocklag, och då blev det ju väldigt

bra . Ja, det var en bra tid egentligen . Dels gav det inkomst, och så visste man ju inte

om något bättre heller.

När jag började i skogen var dagsverksinkomsten ungefär 15 kronor, det var alltså när

man hyggesrensade till exempel . På vintern var det ju mest ackord, och då kunde man kanske hålla sig mellan 15 och 20 kronor . Dagsinkomsten berodde förstås mycket på

förhållandena, hur mycket snö det var och hur skogen var osv . 1948 var jag brosslare

åt en här i byn, då hade jag 25 kronor . 1950 körde jag timmer med häst åt en annan,

men då höll jag mig inte mer än 19 kronor . Då körde jag på hälften dvs hästägaren

skulle ha hälften av inkomsten . Men sen gick det uppåt, för 1953 höll jag mig 52

kronor som brosslare . Då hade jag tredjedelen, den som körde hade då två tredjedelar. Då tyckte man att det var en väldigt bra förtjänst .

På den tiden hade motorsågarna ännu inte blivit vanliga i skogen . Dom kom först efter

det jag slutat i skogen och börjat köra lastbil 1955 .

Men när man ser tillbaka så var det ett fritt liv att arbeta i skogen . Särskilt sedan det

blivit förbättringar i form av avtal och sådana saker . Det blev ju bättre inkomster då.

Tungsamt var det förstås, men lastbilskörningen var egentligen sämre . Inkomsten var

jämnare men det var lite av ett slavliv . Man skulle vara uppe natt och dag ibland .

Övernaturliga fenomen som vittra, bäran och folk som "gick igen" berättades det ofta

om förr . Det var ju mest äldre människor som sades ha upplevt såna saker. Och nog

fanns det en del av dom som trodde på att det verkligen förekom . Men numera hör

man ju aldrig talas om att någon ser eller hör sånt . Men det är ju så mycket som

förändrats i övrigt också, så det är väl inte konstigt om folk slutat "gå igen" .

 

" Denna Berättelse är hämtad ur Malå-Vännäs Intresseförenings Byabok, och från hemsidan jag gjort på  www.malavannas.zoomin.se "

 

.

 

     

Webmaster:            

Ulf Bergström                bergstrom.fridhem@gmail.com