Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

 

                                                                                                                      

 

 

                                                                                                                                                                                                                OBS. Detta webhotell stängs snart ner, men jag håller på med en

                                                  ny sida på adressen  http://www.malabyar.imala.se/

 

                            TORE RENSTRÖM BRÄNNÄS BERÄTTAR

 

 

Jag är född här i Brännäs, på det här stället, och här har jag bott hela mitt liv . Min

pappa hette Vilhelm Renström och mamma Alma född Grundberg . Jag föddes 1922 .

Vi var sex syskon, och alla är fortfarande i livet .

Pappa var uppväxt inne i Brännäs, på gården där Kjell Renström bor nu .

Farfar, som hette Israel, levde fortfarande när jag var barn . Farmor Charlotta däremot

dog ung i det som kallades bröstsjuka . Hon hade då hunnit få tre barn .

När min farmor blev sjuk skickades en bror till farfar, som bodde här i byn, för att

söka läkare och få medicin till henne . Han gick till Ostvik, där närmaste läkaren fanns,

på fem dygn . Då hade han gått och sprungit mest hela tiden, bara tagit kortare

vilopauser. Men medicinen hjälpte inte utan farmor dog . Min farfar gifte sen om sig

med en kvinna från Vindelgransele som hette Sofia.

Pappa hade en bror som hette Elis, som bara blev 17 år . Han och pappa hade blivit

skickade hit upp i liden för att hugga spånvirke på våren . När de kommit ut på sjön

blev Elis väldigt sjuk, han låg bara och vred sig . Pappa hämtade en kälke och drog

hem honom . Han levde i tre dagar. Det var blindtarmsinflammation, och på den tiden

var det inget att göra åt. Det berättas att det hördes när blidtarmen sprack . Sen levde

han inte så länge.

När mina föräldrar gifte sig flyttade dom hit och började ett nybygge . Det fanns lite

odlat och någon lada här förut . Det här huset det har stått på andra sidan sjön, inne i

byn, innan det flyttades hit . Det stod där Sten Nyströms nu bor, där uppe på backen .

Men ingen hade bott i huset . Han som satt upp det hade kommit på obestånd och

tvingats gå ifrån hemmanet . Pappa köpte då huset och flyttade det hit . Det var

ursprungligen längre men han kortade av det och byggde på en våning i stället .

Det första hus dom byggde här var lagården, och där bodde dom också första året .

Dom hade gjort en avbalkning, och i en del stod dom två korna och i den andra bodde

dom själva . Sen satte dom upp det här huset .

Första året var det kärvt, då höll dom nästan på att svälta ihjäl . Då hade dom förstås

inte hunnit skaffa sig så mycket . Det var under första världskriget, och det var brist på

mat. I Mala hade folk som hade råd hamstrat allt som fanns att köpa .

Men pappa var bra jägare, och det hjälpte till att hålla mat i huset . En söndagsmorgon

under första året hade dom ingen mat alls utom mjölk . Då fick pappa se att en orrtupp

satte sig i en gran i närheten . Han gick ut och lyckades skjuta den, och så hade dom

mat den dagen .

Han hade alltid varit ivrig jägare. När han var riktigt ung, och fortfarande bodde i sitt

föräldrahem, sysslade han periodvis bara med jakt . Så på höstarna då var det hans

uppgift att jaga . Men en gång råkade han ut för kronojägaren . Han hade satt ut snaror

här ute på kronoparken, och fatt en tjäderhöna . När han lossat den och skulle stoppa

den i säcken, fick han se att kronojägaren stod och höll i hans bössa, som han hade

ställt ifrån sig mot ett träd . Ja, kronojägaren tog förstås hans bössa. Att lösa ut den

skulle kosta 25 kronor, och det var ju väldigt mycket pengar då . .en hans styvmor,

som var en duktig och företagsam kvinna, var förstås mån om att han skulle få igen sitt gevär så att han kunde fortsätta att jaga . Hon gick till .alå för att försöka låna 25

kronor, men ingen ville eller kunde låna henne. Nästa dag gick hon till Vindelgransele

och försökte där. Där lyckades det bättre och hon fick låna pengarna . Tredje dagen

gick hon till .alå igen och löste ut bössan. Sedan gick hon direkt till pappa med den .

Han höll på att göra i ordning en tjärdal i skogen någonstans .

Det här är enda stället i Brännäs där man provat odla råg . Jag minns från min barndom att det då fanns lämningar efter råghässjan . Den hade varit väldigt stor. .en råg hade man alltså slutat med redan då . Korn däremot det sådde man ända in på 40-talet, under kriget.

Fisk var det gott om i sjöarna här förr . Och det var förstås mycket för fiskets skull som man slagit sig ned här i början . Vi brukade mest fiska med nät när jag växte upp .

Alla hade ju djur på den tiden, det var en förutsättning för att klara sig . Vi brukade ha

fyra kor och en häst och en del smådjur som får och någon kalv . Det var nog ungefär

vad en familj brukade ha på den tiden .

Pappas morfar hade berättat att under nödåren - det var nog på 1860-talet - då fick

dom varken korn eller potatis . Han och en annan granne gick då till Umeå, för dom

hade fått höra att landshövdingen delade ut mjöl till dom som behövde . Det var mjöl

från Ryssland, och kallades "ryssmjölet" . Förmodligen var det rågmjöl . Så dom gav sig av för att försöka skaffa . Dom färdades förstås så mycket som möjligt på vattenvägar, för på den tiden var det ju så att man kunde fa låna båtar . När dom kom till Umeå fick dom lasta så mycket som dom kunde bära . Och dom lastade förstås allt som gick och lite mer. Dom hade bärmesar att bära med. Men hem kom dom i alla fall med sin last så småningom. Fast skorna dom var helt utnötta . På slutet hade dom fått göra sig skor av näver.

Skolan gick jag i Malå-Vännäs . Till året innan jag började hade det hållits skola här i

byn . Då delades tiden mellan de två byarna . Men sen jag började så blev det enbart

Malå-Vännäs . Vi som var härifrån blev alltså inackorderade där. Under hela min

skoltid var det Beda Lindell som var lärarinna . Då tyckte man väl inte att hon var så

bra alla gånger, men sen har man ju insett att hon var bra . Hon ville ju verkligen att

barnen skulle lära sig någonting. Hon var ju argsint, men det var kanske inte att undra

på. Skolan var väldigt kall, och hon bodde ju där också . Hon fick nog frysa förfärligt .

Hon blev ju invalid också så småningom .

På den tiden pappa gick i skola var det inte så lång skoltid . Han hade gått sammanlagt

sex veckor . Läraren hette Lundmark och hade träben . Han var ju inte så rörlig så när

någon skulle tillrättavisas hade han en liten hammare han kastade på den skyldige . Han var otroligt träffsäker.

Man hörde förstås många berättelser om Stor Stina när man var barn . Hon var ju född

på en lappvall på östra sidan av sjön, men när hon slutat med sina resor, hade hon satt upp ett litet hus här mitt i byn . Men det berättades att när hon kände att det började lida mot slutet så ställde hon sig på skidorna och åkte till lappkåtan på östra sidan av sjön där hon var född . Och där dog hon i kåtan. Stugan som hon hade satt upp åt sina föräldrar, den skulle ha legat ungefär där huset som Lage Andersson rår om nu ligger .

Det har berättats att det var en karl i byn som upplevde något märkligt när Stor-Stina

dog. Han såg Stor-Stinas stuga från sitt hus. När hon hade dött, hade han sett att en

svart katt hoppat ut från en glugg som fanns på hennes stuga och försvinna som ett

streck . Han visste inte då att hon dött, och det var ingen som hade någon svart katt .

Det berättades också att Stor-Stina hade en skatt som hon gömt någonstans . Hon

skulle ha haft mycket smycken . Men ingen har någonsin hittat någonting efter henne .

Vissa rykten säger att hon skulle ha gömt sin skatt i sjön .

Stor-Stinas bod fanns kvar länge . Den blev jag "lurad" att hjälpa till att såga upp till

ved . Jag hade sågat upp mest hela boden när jag fick se att det fanns ett märke på en

stock under nocken . Då frågade jag honom som rådde om den vilket märke det var,

och vi blev på det klara med att det måste vara Stor-Stinas . Det var ju verkligen synd

att den blev uppsågad till ved .

Ja, man var nog väldigt vidskepliga förr i tiden . Det finns en kallkälla här sydost om

byn, som kallas Arons källa. Det var en lapp från Morscho- så kallades Grannäs på

lapska - som hade varit och hälsat på här i byn och skulle gå hem igen . Stigen gick

alldeles söder om kallkällan, och när han kom dit fick han se en vitterkvinna som satt

på ett näckrosblad . Hon hade långt hår som räckte ända ner till vattnet . Lappen bar på sin lodbössa och han siktade med den mot henne . Men han hann inte skjuta, för i

samma stund hade han henne i håret . Hon luggade honom alldeles förskräckligt, och

han sprang tillbaka till Brännäs . När han kom dit grät han.

Det var många sådana historier som berättades .

Det berättades om en lapp som kallades "Laisen", som skulle ha varit en otroligt bra

löpare. Namnet kom sig av att han härstammade upp ifrån Laisälven någonstans . Men

han ska ha bott i Brännäs . I Forsvall vid Vindelälven fanns en sorts skjutsstation . En

gång träffades "Laisen" och en hästägare med en mycket snabb häst där . Man slog då vad om vem som skulle hinna först till Brännäs. "Laisen" vann . Medan det var slättland hann hästen med men när dom kom upp där det blev motlut, då sprang "Laisen" ifrån .

Det finns en kallkälla här sydost om byn, som kallas "Gunhilds-bålet" . Den ska ha fatt

sitt namn av att en lapp-kvinna som hette Gunhild drunknat där för länge sen . Hon

hade ränt efter renarna länge så hon var törstig när hon kom fram till källan . Det är en

stor kallkälla . Gunhild lade sig framstupa för att dricka, men då gav kanten vika och

hon sjönk. Eftersom hon hade skidorna på fötterna kunde hon inte ta sig upp utan blev kvar där . Sen fick källan heta "Gunhilds-hålet" .

Min farfar och en bror till honom var på väg till ett ställe som kallas Nykåtaheden och

ligger söder om kronotorpen Fridhem och Krongård . Det var på hösten kring Mikaeli

och det hade snöat lite. I närheten av Bulven, en sjö nordväst om Brännäs, såg dom

spår efter en ren och en karl, och det syntes att det hade varit en kamp, för det var

blod och marken var uppriven . När dom kom hem igen efter några dagar, fick dom

höra att det var "Gamm-Norman" i Malå-Vännäs som anfallits av en rentjur och blivit

illa tilltygad . Han var ju gammal soldat och hade inte som annars var vanligt kniven på

bältet utan i ränseln . Den fick han alltså inte tag på genast . Renen anföll och han

försökte klara sig med bara händerna . Men det gick ju inte så bra, utan han blev illa

hanterad . Till slut hade han kommit sig under en "snelåga" och då lyckades han gräva renen i ögonen så att den gav upp . Han var illa skadad men tog sig i alla fall hem, men han dog senare av skadorna .

Ja, nog fick folk fara illa många gånger förr i tiden . Det bodde en änka i Malå-Vännäs,

väster om byn på Brännässkogen . Hon kallades bara "Berg-kälinga" . Hon hade förstås svårt att klara sig ensam med barnen . Farfar brukade göra arbetsbyte med henne så att han körde och gjorde tyngre arbeten, så räfsade hon och gjorde sånt i stället . Det var sent en höst som de höll på att slå några myrar söder om Murpejaur någonstans.

"Berg-kälinga" kom gånde från Malå-Vännäs på morgonen, räfsade hela dagen och

gick hem sen på kvällen . Men hon hade inga skor på fötterna . Och det började ju bli

ganska kyligt för det var ju höst .

Nog var det annat än hur det är i dag. Nu har vi det ju så bra och bekvämt att man inte

kan tänka sig att det bara är några generationer tillbaka som människor hade det så .

 

" Denna Berättelse är hämtad ur Malå-Vännäs Intresseförenings Byabok, och från hemsidan jag gjort på  www.malavannas.zoomin.se "

 

.

 

     

Webmaster:            

Ulf Bergström                bergstrom.fridhem@gmail.com