Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

 

                                                                                                                      

 

 

                                                                                                                                                                                                                OBS. Detta webhotell stängs snart ner, men jag håller på med en

                                                  ny sida på adressen  http://www.malabyar.imala.se/

 

                                                  ASTRID NÄSLUND

                                                    HOLMSJÖ

 

Mina föräldrar hette Adrian Jonsson och Hulda Näslund . Dom bodde i Holmsjö och

där föddes jag 1911 . Vi var fem flickor och en pojke i familjen, och jag var äldst . Jag

växte upp i Holmsjö, men när jag gifte mig flyttade jag till Bergnäs, där min man, som

hette Alexander, kom ifrån. När vi blev äldre flyttade vi hit till Mala .

Den första stugan vi bodde i när jag var barn var mycket liten och kall . Den kallades

också "trastboet" efter den förre ägaren, som kallades "Trast-Ante" . När mina

föräldrar flyttade in var det bara nakna timmerväggar där man tätat springorna mellan

stockarna med mossa. Mamma berättade att hon grät och tyckte det var hemskt . Sen

tiggde hon gamla tidningar av grannarna och klistrade upp på väggarna, så blev det väl

lite bättre . Men det är klart att det var väldigt kallt på vintrarna . Och bara öppen spis

var det i början_

Golvet var omålat och när det skulle skuras användes sand och kvastar av ett mjukare

ris än björk - jag vet inte vad det var . Så satte man foten på kvasten och skrubbade .

Efteråt sköljde man med rent vatten . Det fanns ett hål i golvet vid ena väggen med en

tapp i . Den tog man bort och så fick vattnet rinna ut där. Efteråt torkade man golvet

med mossa och till sist sopade man bort resterna av mossan . Och sen var golvet vitt

och fint - ett tag .

Så småningom kunde mamma köpa en målarfärg som kallades "gulocker" och måla

golvet med . Då tyckte hon att det så fint . Det blev ju mycket lättare att hålla rent

också .

Vi bodde nog drygt tio år i det där första huset innan pappa byggt ett nytt .

Vatten tog vi i ett brunn som låg ganska långt från huset .Mamma hade ett ok som hon

brukade bära med . Och det gick väl an om inte brunnen sinade . Men det var inte alls

ovanligt. Då blev det riktigt besvärligt, för då fick man dra vatten från sjön, eller ibland

från någon granne, som hade vatten i brunnen . Och så var det förstås att smälta snö .

Ja, nog var det väldigt slitsamt, inte minst för kvinnorna . Dom hade alltid något för

händer . Gick dom och hälsade på en granne så bar dom med sig något arbete som

ullkardningen eller stickningen . Själv fick man förstås börja göra nytta så fort man dög

till något .

Jag var ju äldst av syskonen och min ende bror mycket yngre, så jag fick ju bli som

dräng också . En gång följde jag med pappa för att skära skohö bort mot Krutberget

och då var jag inte stor. Vi stötte på några tjädrar som pappa skulle försöka skjuta, för

karlarna hade ju nästan alltid med sig bössa i skogen . Jag fick stränga order att vara

alldeles tyst och uppföra mig precis som pappa. Men någon tjäder blev det inte den

gången. Fast annars var det gott om fågel och pappa var en bra jägare, så vi hade gott

om fågelkött . Fisk var det också gott om på den tiden, så det åt vi ofta .

Ja det där med jakten var väl inte tillåtet, men kronojägaren som tjänstgjorde då var en

vettig människa, och om han kom in i ett hus och det stod en gryta med fågelkok på

spisen, så brukade han inte låtsas om det. Fast nog måste han ju ha förstått vad det

var.

Mjöl, potatis, mjölk och smör var ju också sånt som varje hushåll hade själv . Komet

som man odlat kunde man mala så fint och sikta så det dög till och med till våftlor . Jag

minns hur goda de där kornmjölsvåftlorna var .

Under första världskriget var det så att då hade f ärdingsmannen rätt att komma och

kontrollera hur mycket mat folk hade . Hade dom då mer än som det ansågs att dom

behövde, så blev dom av med överskottet . Det gjorde förstås att alla försökte stoppa

undan lite, som han inte skulle hitta . En gång hade mamma just bakat bröd då det

ryktades att nu var "fjärdingen" i farten . Hon bar då ut en del av brödet i skogen och

gömde det under granris . Men när hon skulle ta rätt på det så hade det möglat av

fukten. Så någon större glädje blev det inte av det brödet .

Från min barndom kommer jag särskilt ihåg en jul . Vi tre äldsta systrar var då så pass

stora att vi hade hört talas om tomten och att han brukade komma med julklappar .

Och som vi väntade! Men till slut sa mamma att han hade haft så bråttom att han farit

förbi utan att gå in. Vilken besvikelse det blev! Men vi fick i alla fall var sin liten

sagobok, och det var ju något alldeles märkvärdigt . Så det slutade ju bra ändå. Julgran

hade vi . Men inga köpta prydnader . Men mamma hade tagit olikfärgade foder ut

kuvert och gjort små blommor av som vi satte i granen . Och nog tyckte vi att den var

vacker .

Ett annat minne från min tidigaste barndom är när mamma skulle föda ett barn .

Barnmorskan kom med hästskjuts och hon var klädd i en stor hundskinnspäls . Det var

ju en märklig syn för oss barn. Nu var barnet fött för tidigt och levde inte. Jag minns

att man lade det i ett tråg . Sen tog pappa in snickarbänken och gjorde en liten kista till

min döde lillebror .

Min skoltid var sex år, men jag gick bara halva tiden för skolan flyttade mellan

Karolinelund och Holmsjö . Det var också kortare terminer än nu - tre eller fyra

månader . Vi höll till i en liten vindskammare. Och eldningen fick vi barn sköta om

själva. Den som kom först fick göra upp eld. Nog kunde det vara ganska kallt innan

skolsalen blivit uppvärmd .

Ja, sen när man gjort bort skolan var det ju att ge sig ut och tjäna piga . Och något

annat sätt att ta sig fram än att gå fanns ju inte . Ja, hade man riktigt tur kunde man få

åka på styrstången med någon hygglig karl . Men det var då sannerligen inget bekvämt

åksätt . Jag minns en gång när jag skulle till en pigplats i Vindelgransele . Det var

bråttom också eftersom husmodern i gården just fått barn och behövde hjälp. Jag gick

förbi Brännäs och ner till landsvägen vid Grästorp . När jag kom dit blev jag erbjuden

skjuts på styrstången av en man som kom och skulle åt samma håll . Men jag kände

honom inte, och visste ju inte hur pålitlig han var . Men det var långt att gå, och

bråttom hade jag, så jag tog chansen att komma fram fortare . Och det gick bra. Men

nog var jag ganska ledbruten efter den åkturen .

Och man hade ju inte någon särskilt stor packning och ingen väska heller, när man gav

sig iväg till sin pigtjänst . Jag minns att jag hade en vanlig grå papplåda med mina få

tillhörigheter.

En vanlig piglön på den tiden var 15 kronor i månaden . När jag var väldigt ung var jag

sommarpiga i Vågträsk ett år . Närjag skulle hem på hösten följde husbondfolket med

till Mala, sen fortsatte jag ensam hem till Holmsjö. Det var ganska kusligt att gå där

ensam i höstmörkret, och rädd för renar varjag också . .

Den sista pigplatsen jag hade var 1931 . Det var hos jägmästare Vretlind, och då hade

jag 25 kronor i månaden, så då hade jag kommit upp i en riktigt skaplig inkomst .

Luffare var det gott om på den gamla tiden . Ja, dom var vanliga även sedan jag gift

mig och flyttat till Bergnäs . Vi bodde längst bort i byn där, och det gjorde att jag ofta

råkade ut för att härbärgera dom . Ofta sålde dom ju nånting, några småsaker. Jag

brukade ofta köpa en visp, så hade jag liksom "avväpnat" dom . Ett tag hade jag rätt

gott om vispar .

Men det fanns även en luffare som färdades med häst . Det var en korgluffare och han

sålde lite större saker som korgar, kvastar, kavlar och sånt .

Dom flesta luffarna var väl hyggliga men det fanns ju vissa som kunde verka lite

bryska och kanske till och med hotfulla . Och kvinnorna var ju ofta hemma ensamma .

Då var det inte alltid så lätt att säga att man inte skulle köpa nånting eller neka dom

husrum och mat.

En luffare som jag kommer speciellt ihåg var han som kallades "Hovfotluffarn" . Han

hade missbildade fötter och dessutom astma . Om det var för astmans skull kanske,

men han ville aldrig ligga inomhus utan föredrog någon hölada . Han brukade gå på den

tiden jag bodde hemma i Holmsjö .

En annan vandrande person som jag minns från min tidigaste barndom var en kvinna

som kallades "Skogsfastra" . Ibland kunde hon komma ut ur skogen på sommaren . Och

hon bar alltid på ett litet knyte . Jag vet inte vad hon hade i sitt lilla knyte . Men någon

stor packning var det inte . Hon gick nog mest i skogen .

Närjag var yngre var jag vad man kallar lite synsk . Då såg jag vid flera tillfällen saker

som ingen annan såg . Och sen visade det sig att någon släkting eller bekant kom att dö

inom en kort tid. Det var alltså varsel jag upplevde . Det kunde var ett fladdrande

ljussken eller andra oförklarliga saker jag såg . Men människorna i min närhet tog det

väl inte alltid på allvar, utan tyckte att jag inbillade mig. Men nog var det verkligt för

mig .

Morfar och mormor dom trodde nog på övernaturliga saker som vittra och "skrömta" .

Morfar brukade i alla fall berätta vitterhistorier . Men annars var det nog inte många

som egentligen trodde på sånt .

Ja, nog har tiderna förändrats helt otroligt från det man var barn . Nu är ju allt så

bekvämt och bra. Visst var det fattigt på den tiden, men alla hade det ju ungefär på

samma sätt. Så det kändes ganska naturligt . Och mat hade man trots allt . Det var ju

nästan helt självhushåll . Största skillnaden är kanske hur man bor. Då var det ju väldigt

enkelt, trångt och primitivt jämfört med nutiden .

 

" Denna Berättelse är hämtad ur Malå-Vännäs Intresseförenings Byabok, och från hemsidan jag gjort på

www.malavannas.zoomin.se "

 

.

 

     

Webmaster:            

Ulf Bergström                bergstrom.fridhem@gmail.com