Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

 

                                                                                                                      

 

 

                                                                                                                                                                                                                OBS. Detta webhotell stängs snart ner, men jag håller på med en

                                                  ny sida på adressen  http://www.malabyar.imala.se/

 

 

                                                                IVAR JONSSON

                                                                HOLMSJÖ

 

Jag är född i Holmsjö den 10 augusti 1921. Mina föräldrar hette Adrian Jonsson och Hulda Näslund. Vi var sex syskon och jag var enda pojken. Pappa var från MalåVännäs. Där han var född 1882. Mamma var född här i Holmsjö, 1892. Min farfar hette Jonas Jonsson och bodde i Brännäs.

Stället vi bodde på - och där jag fortfarande bor - var en ägostyckning som köpts av Sävenäs-bolaget 1911. Närjag var barn fanns det kanske 10-12 hushåll i Holmsjö. Nu är det sex, och nu bor det inga unga familjer här.

Närjag var riktigt liten bodde vi i ett mycket gammalt hus. Det var förstås ett timmerhus och det fanns bl a handsmidda gångjäm. Det huset revs tyvärr och kolades upp senare. Det hus som jag nu bor i är det som sattes upp efter det där gamla. Annars är den äldsta byggnaden här en gammal loge som jag lagt nytt tak på och lagat till lite. Den är från 1860-talet.

En av de äldsta personerna som jag minns till var Erik Brännlund och Eva. Dom bodde i en väldigt liten stuga. Han var skomakare - sydde kängskor och handskar. Han hade nog väldigt starka tänder för han brukade bita av spik.

Garvade hudar och beredde urskinn till fällar det gjorde Ludvig Näslund. Det var ju så att man blev lite av spcialister inom var sitt område.

Jordbruket var förstås viktigt för att man skulle klara sig på den här tiden. Alla hushåll brukade ha några kor, en gris, några får och en häst. Ja, det fanns ju ställen där man hade två hästar också. För att få ihop foder var man tvungen att slå myrslåtter. Varje hemman hade sina slåttermyrar. En del låg så långt borta att man var tvungen att ligga borta. Då byggde man en riskoja att ligga i.

På hösten när det frusit och kommit lite snö körde man hem fodret. Var det långt att köra kunde det bli ett drygt dagsverke att köra hem en höskrinda. Och frös det inte på ordentligt fick man trampa först för att få en körbar väg.

Någon sommarväg till Holmsjö fanns inte i min barndom, utan man fiCk ro över Holmsjön och sen gå den spångade stigen ner till landsvägen. Den lyckligt lottade hade en cykel där, som han kunde färdas vidare på. Och så gick det postbuss förbi där som man kunde passa. Vintertid fanns det hästplogad väg till Malå-Vännäs.

Första bilen som fanns i byn var en Ford Anglia. Den ägdes av Rudolf Näslund. Själv fick jag mig körkort tidigt, och det kostade 15 öre. Det var avgiften för att fa ett nykterhetsintyg. Utbildningen fick jag i lumpen. Så man kan väl säga att det blev ett billigt körkort_

Första traktorn i byn skaffade Sigfrid Andersson strax efter kriget.

Posten fick man hämta i Malå-Vännäs. Poststationen fanns hos Uno Lundmarks. Man hämtade vanligen post en gång i veckan - ofta på söndagsförmiddagen. Den enda telefonen i Holmsjö fanns hos Ludvig Näslund. Den installerades någon gång efter 1920.

När det skulle storhandlas for man till Leonard Eriksson i Malå. Men när det gällde mindre inköp kunde man gå eller åka skidor allt efter årstid, till Malå-Vännäs, där Pelle Vänstedt hade ett mindre lager av de vanligast varorna, som kaffe, socker, salt, fläsk osv. Sen blev det så att Israel Gustafsson här i Holmsjö kom att hålla ett litet lager av det nödvändigaste, som han tog hem från Elof Bergströms.

Jag började skolan 1928 och gick sex år. De första åren gick vi bara halva tiden. - Skolan flyttades då mellan byarna Holmsjö och Karolinelund. Den hölls två terminer i följd i samma by och sen flyttades den till den andra. Det betydde att om den hölls vårterminen på ett ställe, så fortsatte den där även på hösten. Sen kördes bänkarna och all utrustning till den andra byn.

Den första lärarinnan jag gick i skola för var Hedvig Näslund. Sen blev det många andra. Men någon manliga lärare hade jag inte. Det var nog mycket skiftande "kvalite" på lärarinnorna . En del var väldigt stränga, och delade ut bestraffningar flitigt. Vid minsta förseelse blev det kvarsittning, skamvrån eller någon mer hangriplig tillrättavisning. Men det fanns lärarinnor som var av helt motsatta slaget också, riktiga "änglar". Jag kommer särskilt ihåg en lärarinna som vi hade. Hon hette Ester Pettersson, och hon tillhörde dom som höll hårt på diciplinen. Hon var från Nordmaling. Vid ett tillfälle pratade hon om nomader. En pojke fick en fråga som han gav ett svar på som innehöll ordet "Nordmalingslappa". Lärarinnan tog det som personlig förolämpning och det blev kvarsittning. En gång var det en pojke som hoppade ut genom fönstret när han blivit dömd till kvarsittning. Och det var ju rent farligt eftersom skolsalen låg på övervåningen. Men då blev pojkens pappa arg, gick till lärarinnan och gav henne en riktig utskällning. Sen var det slut med kvarsittningen.

Jag brukade förresten hjälpa samma lärarinna med att bära hennes väskor från landsvägen till Holmsjö när hon varit i Malå över söndagarna. Det brukade ge den våldsamma förtjänsten av tio öre eller en blyertspenna.

Det var också hon som hade den första radion här i byn. Det var en kristllmottagare och en tratt. Jag minns att första gången som jag vi fick höra på den var utsändning från drottning Viktorias begravning. Det var förstås väldigt spännande med såna nymodigheter som radio. Men inte var det någon vidare ljudkvalite, utan ett väldigt knaster och sprakande.

Efter folkskolan gick jag fortsättningsskola i Fårträsk. Det var ungefär fyra veckor och det var bara praktiska saker som snickeri vi fick hålla på med då. Det minns jag som en mycket bra tid. Samma sak var det med konfirmationstiden. Den var också rolig. Vi hade K. Dahlström som konfirmationspräst. Han var bra - lite sträng men rättvis och hygglig. Under läsartiden bodde ju vi som kom från byarna inackorderade i Malå. I samband med konfirmationen fick jag min första kostym. Jag fick gå till en skräddare som hette Hellsten i Malå och ta mått, och så sydde han kostymen.

När man slutat skolan var det naturligtvis att börja arbeta i skogen. Jag var på trettonde året när det var dags, och 1978 var sista året jag var i skogen. Det första året hade vi inte kocklag, utan var och en lagade sin egen mat. Men sen när man började med kocklag blev det ju mycket bättre med mathållningen. Jag kommer ihåg att 1937 när vi hade kocklag vid en avverkning ovanför Fridhem så gick maten på en och tretton om dagen. Om man inte var alltför långt hemifrån kunde man ju åka hem varje

söndag, men låg man långt borta så blev det kanske bara en gång under vintern. Och på den tiden arbetade man ju hela lördagarna också, så det blev inte långa helger. Förtjänsten varierade förstås mycket beroende på hur bra man var på att arbeta och hur förhållandena var. Fyra kronor om dagen var en bra förtjänst. Men kaffepriset låg på nittio öre eller en krona då.

När skogsarbetet nar slut för vintern var det ju fråga om att frakta iväg timret. Flottning förekom i alla vattendrag av någon storlek på den tiden. Det behövdes naturligtvis mycket folk till det. I Verbobäcken kunde det arbeta över 100 man ibland. Ofta kunde det kunde bli fråga om mycket långa arbetspass. Ibland arbetade man upp till två dygn i sträck, för det gällde ju att ta vara på vattenflödet. Då kunde man somna var och hur som helst. Jag kommer ihåg en karl som helt enkelt somnade när han gick längs med Verbobäcken. Han föll i bäcken och det blev förstås ett hastigt uppvaknande.

Första året jag var i flottningen var 1937. Då hade jag 37 öre i timmen. Ungefär 1957 slutade bäckflottningen, men Malån flottades längre.

Det fanns en del original som deltog i flottningen. Jag minns särskilt en som hette Elof From. Han var från Högbränna.

Man kan ju fundera om inte flottningen hade betydelse för fisket också. Fisken följde med timmerflottarna, och när man lade ut nät runt flottarna fick man alltid bra med fisk. Och det är ju klart att det följde med mycket larver med virket som fisken tog rätt på.

Jakten var en viktig bisyssla för många på den tiden. Ja det fanns ju även dom som levde helt på jakten. Det var ofta äldre personer. Och när man vet att ett ekorrskinn kunde betalas med fem och femtio, så förstår man ju att det kunde vara lockande. Den som hade en bra ekorrhund kunde få ihop en bra dagsförtjänst. Rävskinn och harskinn betalades ju också bra. Men annars var det skogsfågel man fångade, och då ofta med snara. Att sätta ut snaror i den närmaste omgivningen började man med redan i barndomen. Det var naturligtvis spännande att gå och vittja dom. Och på den tiden fanns det ju verkligen gott om skogsfågel. På våren var det vanligt att man gick på "tjädervin". Man vaktade helt enkel på spelplatserna där det var mycket enkelt att skjuta fåglarna när dom var upptagna av spelet. Om man fick mycket fågel brukade man skära loss bröstköttet, salta det och sen torka det. Då blev det ju väldigt hållbart. Och mycket gott var det också.

Jag minns min förstajakt med bössa. Jag var i 9-10-års åldern och hade "tjuvlånat" pappas lodbössa . Bytet blev en "rö-ickor", dvs en ekorre med höstpäls. Det blev utskällning för att jag lånat bössan olovandes. Men sen fick jag använda den - pappa ansåg väl att jag visat att jag kunde hantera den.

Men älg var det ont om på den tiden . Det var nästan så att det var en sensation om någon sett ett älgspår. Den första älgen här omkring sköt Vilhelm Näslund. Han åkte upp den på skarföre.

Det blev det en kraftig nedgång med jakten när det kom en slags jaktpolis som hette von Post. Han var verkligen nitisk. Och en del av hans metoder var nog ganska diskutabla. Han kunde komma in i ett hus och utan vidare leta igenom det för att finna

bevis på att man jagat. En annan metod att fa fast folk var att fråga ut barnen. Och sen blev det böter för dom som åkte fast

Kolning och tjärbränning sysslade man mycket med på 40-talet. Det gav bra förtjänst. Men nog var det mycket slit också. Sista kolmilan jag var med om brändes 1958. Virket till milorna tog man dels från gamla hus dels från skogen. Det var skräpvirke som annars inte var till någon nytta som man kolade upp - hyggesrensningsvirke, torrtall och sånt.

Vi brände flera stora tjärdalar, pappa och jag. En dal gav 34 tunnor, och det var mycket. Man kunde få 82-84 kronor tunnan för tjäran. Men nog låg det mycket arbete bakom. På hösten skulle tjärstubbarna brytas upp. Och sen var det att köra fram dom på vintern. På sommarn skulle dom klyvas och sen skulle man ställa i ordning tjärdalen och bränna. I början flottades tjärtunnorna på Vindelälven ner till Vindeln där tjäran mättes upp. Man band ihop tunnorna med vidjor till flottar, som flottades längs älven. När man kom till en fors blev man förstås tvungen att lossa på alltihop och rulla tunnorna förbi forsen.

En karl från Holmsjö, Birger Näslund, hade flottat tjärtunnor till Vindeln. Han var i kompanjon med en i Vindelgransele och skulle gå in och göra upp med sin kompanjon när han kom tillbaka. Han hade köpt sig en cykel, fläsk och lite annat. Medan han var inne i Vindelgransele hade några kor, som gick lösa, upptäckt hans packning. Och när han kom tillbaka dit han lämnat det så var fläsket uppätet och cykeln hade dom trampat sönder! Det måste ha varit en dyster hemfärd.

Visst hörde man talas om en del personer som levat förr och som varit speciella på något sätt. Bland annat berättades det om två lappar som bodde på Granvallen. Dom kallades "Gamm-Laisan" och "Lamm-Hinrik". Den förste kallades så för att han kom från Laisälven någonstans. Han lär ha varit en alldeles otroligt snabb och uthållig löpare. Han skulle bland annat ha förföljt en järv ända in på Norsjöskogen, skjutit den och sen åkt tillbaka på samma dag. Och "Lamm-Hinrik" han sades ha varit en enastående god skytt.

I Granberg bodde "Gamm-Jonas" och "till-Jonas". Båda sägs ha varit mycket starka. Någon hade träffat "till-Jonas" på väg hem med en mjölsäck på ryggen. De stannade och pratade en bra stund men "Lill-Jonas" satte inte ned säcken under hela den tiden.

Med skrömta, vittra, bäran var det så att visst hörde man berättas om folk som sett och hört oförklarliga saker. Och det sades "skrömta" på vissa platser. Men det var aldrig något som man hade direkt kontakt med utan. det var bara berättelser i andra hand. Det berättades bland annat att Kalixtus Eriksson i Malå-Vännäs hade sett ett vitterfölje som färdades i luften. Dom flesta tog nog inte den här typen av berättelser på allvar. Men visst fanns det en och annan som trodde på övernaturliga saker.

När det gäller spår av gammal, övergiven bebyggelse så minns jag att jag i min ungdom gick förbi en mycket gammal lappvall på västsidan av Fnöskberget. Det var nog länge sen någon bott där. De enda rester som fanns kvar förutom själva vallen var pinnar i trädstammarna som man hade brukat sätta upp sina mjölktråg på. Men senare avverkningar har förstås förstört alla spår.

 

" Denna Berättelse är hämtad ur Malå-Vännäs Intresseförenings Byabok, och från hemsidan jag gjort på

www.malavannas.zoomin.se "

 

 

.

 

     

Webmaster:            

Ulf Bergström                bergstrom.fridhem@gmail.com