Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

 

                                                                                                                      

 

 

                                                                                                                                                                                                                OBS. Detta webhotell stängs snart ner, men jag håller på med en

                                                  ny sida på adressen  http://www.malabyar.imala.se/

 

                                                   JUDITH NÄSLUND

                                                   HOLMSJÖ

 

Jag är född här i Holmsjö 1922, och jag har bott här större delen av livet . Mina

föräldrar hette Karl August Brännlund och Ester Lovisa . Pappa han var född här i byn

men mamma kom från Tjärnberg . Vi var 13 syskon, men nu finns bara fyra i livet, och

några dog redan som små .

När jag var barn levde fortfarande min farfar som hette Erik Brännlund och hans fru,

som vi kallade "mora" . Min rätta farmor var död och han var omgift . De bodde i en

lite timrad stuga inte så långt från vårt hus . Men den stugan är borta nu .

Huset som vi bodde i det finns fortfarande kvar, men är förstås renoverat, och

moderniserat . En av mina bröder har bott där med sin familj .

Ett av mina klaraste minnen från barndomen är att mamma brukade sitta och sticka

framför spisen med luckan öppen för att få ljus . Det var ju ont om lyse, bara en svag

fotogenlampa . Ja, jag kan se henne framför mig när jag vill . Hon stickade förstås

mycket, för det skulle ju vara strumpor och sockar till hela den stora familjen . Jag

minns särskilt att hon hade stickat ett par strumpor till mig som var röda och grå

randiga . Dom var ju långa, och måste ha tagit lång tid att sticka . Jag tyckte att det var

så fint med dom röda ränderna .

Mamma brukade väva också . Det gick förstås åt mycket tyg till kläder åt en stor

familj . Hon vävde både vanligt tyg till klänningar och skjortor och vadmalstyg .

Vadmalen skickade hon bort och fick stampad . Då hade hon förstås först spunnit tråd

till väven. När tyget kom tillbaka skulle det ju sys kläder av det . Hon brukade också

väva trastäcken . Sådana använde man i stället för underlakan, och de vävdes av vita

trasor . Dom var bra, låg stadigt i sängarna, och så tog man ju till vara gamla kläder.

Klädtvätten höll man till med nere vid sjön. En liten järngryta hade man att värma

vatten och koka kläder i . Sen var det att gnugga och skura och skölja i sjön . När det

var kallt var det förstås särskilt besvärligt .

Farfar han var skomakare så han gjorde skor åt oss, det behövdes förstås mycket skor

till en så stor familj . Vi kallade det pjäxor, men det var en sorts kängskor men

tjockare, pliggad sula.

Baka det brukade man göra höst och vår . Det fanns ingen bagarstuga hemma i börja,

utan då brukade mamma baka hos grannen, Ludvig Näslunds . Men sen när farfars var

borta gjordes den stugan om till bagarstuga så då fick vi en egen.

Nog hade kvinnorna det slitsamt på den tiden . Dom skulle ju vara med över allt och ha

omsorg om alla. På somrarna skulle dom räfsa på myrarna och sköta allt

hushållsarbetet dessutom . Ofta var dom förstås med barn också, vilket ju inte gjorde

det lättare_ Det har berättats att när mamma skulle fa första barnet så blev hon sjuk ute

på slåttermyren . Det var alltså dags . Då sa pappa " Men hur ha du nu ställt till det, jag

bli ju utan räfsare"! Det var förstås inte så allvarlig menat, men det visar ju ändå bur

kvinnor hade det. Det var att gå och räfsa tills det var dags att föda barn .

En annan berättelse handlar om när farfars andra fru," mora", skulle få sitt första barn .

Hon låg då i kammaren och där fanns bara öppen spis . I den hade hon satt "missun"

för att koka ihop vasslan till mesost . Hon hade just fatt barnet, då grytan kokade över .

Hon steg upp och räddade den så att ingenting skulle förfaras .

När jag gått första året på skola här i byn fick jag fara till arbetsstugan i Malå och vara

där resten av skoltiden . Att det blev så berodde väl på att vi var så många barn i

familjen. Det var förstås inte särskilt roligt att tvingas fara bort på det sättet, när de

andra syskonen fick vara kvar hemma. Men det var ju ingen som frågade vad ett barn

ville på den tiden . På somrarna fick jag fara hem men inte alltid till jul . Nog kändes det

svårt ibland, när man tänkte på dom som fick vara hemma .

Jag minns när jag skulle fara till arbetsstugan på hösten första gången . Min äldsta

syster Hedvig skjutsade mig på cykel . Det var en herrcykel och jag fick sitta på

stången. Ibland måste jag stiga av och gå en stund för det var så obekvämt att sitta så .

På arbetsstugan var vi 24 barn, 12 flickor och 12 pojkar, som bodde. Det var barn från

byarna inom Malå. Det fanns en föreståndarinna, en kokerska och en lillpiga .

Föreståndarinnan var från Vallsta i Hälsingland . Hon var ogift och hade varit i många

år på arbetsstugan . Det var förstås stränga regler som gällde där .

Arbetsstugan låg någonstans där Fiskargatan är nu . Men det är svårt att säga var

exakt, för allt är ju så annorlunda nu . Arresten låg inte så långt därifrån, och ibland

hörde man skrik och skrål där ifrån . Det var väl oftast när det varit någon festlighet på

samhället .

När jag gått ut skolan stannade jag kvar ett år som lillpiga på arbetsstugan. Jag hade

15 kronor i månaden, och för det köpte jag tyg till klänning och kappa, som jag skulle

ha till konfirmationen . Pengarna räckte inte till skor, så jag fick låna ett par av

föreståndarinnan . Men dom var för stora så jag fick stoppa papper i tårna . Jag minns

hur orolig jag var att jag skulle tappa dom närjag gick fram till altaret .

Efter konfirmationen var jag piga på olika ställen, tills jag gifte mig med Arvid Näslund

här ifrån byn . Men det äktenskapet varade inte så länge, för när de två barnen vi fatt

var tre och fem år omkom han i Laisvallsgruvan . Jag minns så väl den sista natten han

var hemma. Han hade arbetat ovan jord förut, men då skulle han börja under jord . Han

ville att jag skulle vara vaken och hålla honom sällskap på natten så att han inte skulle

försova sig och komma för sent till det nya arbetet . Så cyklade han iväg på morgonen

och kom inte hem mer! Det var naturligtvis ett svårt slag . Jag flyttade hem igen till

mitt föräldrahem . Ett rum på övervåningen gjordes i ordning där jag fick bo .

Så småningom fann jag en ny man, Knut Näslund, också han från byn, och vi byggde

upp det här huset där jag nu bor. Vi fick två barn tillsammans, en pojke och en flicka.

Men Benny, pojken, omkom också i en gruva . Det var i Kristineberg . Då kändes det

som livet var orättvist. Man kan ju tycka att det borde räckt när man mist en i gruvan .

Men det går ju inte att tänka så heller, utan man far vara tacksam för dom man har

kvar och att dom är snälla och omtänksamma.

 

" Denna Berättelse är hämtad ur Malå-Vännäs Intresseförenings Byabok, och från hemsidan jag gjort på

www.malavannas.zoomin.se "

 

.

 

     

Webmaster:            

Ulf Bergström                bergstrom.fridhem@gmail.com