Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

 

                                                                                                                      

 

 

                                                                                                                                                                                                                OBS. Detta webhotell stängs snart ner, men jag håller på med en

                                                  ny sida på adressen  http://www.malabyar.imala.se/

 

                                                            SVEA ROSLUND

                                                            MALÅ-VÄNNÄS

 

Jag är född här på det här stället, där jag nu bor, 1919. Pappa hette Oskar Finnberg och mamma Charlotta. Hon var född i Brännäs och hette Renström. Jag hade två yngre systrar. I samband med att jag gifte mig 1939 flyttade jag härifrån. Vi kom att bo i Kristineberg och Aspliden. På äldre dar flyttade jag tillbaka hit.

Det här huset är förstås renoverat sedan jag bodde här som barn. Det var kök, en kammare och alkov. Vatten och avlopp fanns det förstås inte. På vintrarna fick vi tina snö. Någon elström fanns förstås inte heller. Den kom först efter det att jag flyttat hem ifrån. Det var att klara sig med en fjorton linjers fotogenlampa i köket. Det var ju bara där man hade något ljus.

Pappa arbetade i skogen. Det var ju det vanliga på den tiden. Ibland låg avverkningarna så långt borta att han inte kunde skida hem varje kväll, men för det mesta var det inte så långt, utan han kom hem.

Min farmor bodde tillsammans med en man som hette Lundmark i ett litet hus här nedanför i backen. Han hade förresten en "snäppare", en sån som användes till att "koppa" folk med. Men jag vet inte om han använde den. Det var så hemligt sånt där.

Vi hade ett par kor och några getter. Ingen häst som jag kan minnas i alla fall. På somrarna gick korna och getterna fritt på skogen, ingen getare behövdes. Men på våren när dom släpptes ut fick man följa med dom de första dagarna. För att få tillräckligt med foder till dom för vintern måste man slå myrarna runt omkring. Jag fick börja väldigt tidigt med att följa pappa ut på myrslåtter, eftersom jag var äldst och mamma var sjuklig. Så jag var inte gammal när jag började gå och räfsa på blötmyrarna. Men det var ju tur att det inte var så långt till våra slåttermyrar, högst ett par kilometer, så det gick bra att vara borta över dagen.

Pappa brukade inte jaga och knappast fiska heller. Fiskade det gjorde däremot farmor och Lundmark, så vi hade fisk ändå. Dom fiskade i båda sjöarna. Mest minns jag att dom fick mört, men det var förstås både abborre ock sik också. Och på vintern var det lake.

Bröd bakade vi i en bagarstuga som Jon Jonssons, grannen, hade. Det fanns en bagarstuga till längre bort i byn. I början bakdes tunnbröd av kornmjöl och sen när rågsikt och samsikt började finnas blev det ljusugnsbröd också. Blodbröd och mjukkakor bakade man också ibland. Det var vanligt att att man bakade höst och vår, och då var det så mycket att det räckte till nästa bak. I stort sett åt vi nog huvudsakligen hembakat bröd. Vi hade en stor låda på vinden som var tät. I den förvarades brödet.

En stor del av mjölken separerades så att man fick grädde att kärna smör av. Vi brukade också göra ost och mese. Dessutom var den ju den vanliga drycken. Eftersom vi hade getter blev det ju både getost och vanlig komjölksost. Smöret fick man vara sparsam med för det kunde man gå till Bergströms filial och byta sig andra matvaror för som kaffe, socker och amerikanskt fläsk.

I vårt hem brukade vi äta tre gånger om dagen. På morgonen var det oftast sill och potatis och på kvällen var det gröt. Mitt på dagen, vid ett-två tiden, då kunde det variera. När man slaktade och det inte var vinter saltades köttet ner. Det var ju enda sättet att förvara det. Var det tillräckligt kallt så fick det hänga fruset. Bruket att konservera kom senare. Köpte man en ren någon gång så soltorkades mycket av det köttet.

Sängkläderna man hade det var fällar och "slarvtäcken" det vill säga vävda täcken av typ trasmattor, men med tunnare trasor så de blev smidigare. Ofta använde man också vita trasor. Och så sydde man ihop två längder för att få tillräcklig bredd. De användes som "underlakan" ovanpå madrasserna som var stoppade med myrhö. På somrarna behövdes inte fällarna förstås. Men på vintrarna var de bra, för nog var det kallt om nätterna alltid. Madrasserna tog man ut på logen och skakade ur när höet blivit slitet och madrassen platt. Så fyllde man bara på nytt.

Mamma brukade väva. Det var mest mattor och "slarvtäcken". Att spinna och sticka skötte farmor om. Tvätta brukade vi göra vid en bäck nere på myren. På våren bildades som en liten damm av smältvatten i en sänka bakom lagården. Vi brukade passa på att tvätta vårtvätten då, när det fanns vatten så nära. Det var roligt att hänga upp den rena tvätten i buskarna runt omkring. Då kunde det se ut som en samling troll, med skjortor upphängda på småbuskarna!

Skolan gick jag här i Malå-Vännäs. Men vi gick bara vartannat år. Nästa vår- och hösttermin hölls skolan i Brännäs. Lärarinnan hette Beda Johansson. Hon var nog bra, sträng men rättvis kan man säga. Och något som hon var bra på det var slöjd. Vi fick lära oss väldigt mycket när det gällde handarbete. Jag har förstått senare att hon var mycket duktig när det gällde sånt. Drygt fem terminer gick jag i skola, sen blev mamma sjuk så jag blev tvungen att sluta för att hjälpa till hemma.

När jag var barn hade en som kallades "Vännäs-Pelle" en liten affär här i byn. Han hade allt möjligt; fotogen, kläder, mat och karameller. Han hette förmodligen Pelle Vänstedt. Senare öppnade Bergströms filial här, och ännu senare hade Konsum affär också.

När det gällde klädedräkten så var det ju inte vanligt med långbyxor på kvinnor då, utan det var kjol även om man stod ute och sågade ved, eller gick och räfsade. Men nog var det opraktiskt. Karlarna hade vadmalsbyxor och vadmalsblusar när det var kallt. Skorna man hade det var kängskor på sommaren och lappskor på vintern. Jag tror att det var någon i Böle som sydde lappskorna. Kängskorna minns jag inte vem som gjorde.

När kvinnorna skulle föda barn så fanns det en hembarnmorska som kom och hjälpte till. Hon hette Elise Brännström och bodde granne med oss. Hon brukade också hjälpa till när någon dött. Men när min yngsta syster föddes, då kom barnmorskan från Kuorbevare.

När det gällde dom nyfödda barnen så ansåg man att de måste lindades. Både armar och ben lindades med långa, breda lindor. Det sas att annars skulle dom bli krokiga. Men jag tror ju att ofta när dom skrek så berodde det på att dom inte kunde röra sig. Sen var det förstås så att det var så kallt och dragigt att man måste klä på dom ordentligt för att dom inte skulle frysa, så mycket var det kanske därför man lindade dom så väl.

Söndagsnöje för oss det brukade vara att gå till Franklins. Det var en familj som bodde på andra sidan sjön. Vi brukade gå runt västra änden av sjön. Dom bodde väldigt primitivt. Någon särskild lagård fanns inte, utan kon som dom hade stod i en avbalkning inne i huset. Det var trevligt där på något sätt, trots att det var så fattigt och primitivt. Vi brukade bli bjudna på kaffe med salt där. Nu finns ingenting kvar av den bebyggelsen, bara en öppning i skogen. Ibland gick vi till Brännäs och hälsade på också. Där bodde ju min morfar, som hette Kalle Renström.

Något större julfirande förekom inte. Julgran hade vi och mamma brukade baka bullar och pepparkakor. Men några julklappar fick vi inte. Födelsedagar firades aldrig. Men när det blev bröllop ställde man till fest, och då var det mycket trevligt. Då deltog oftast hela byn. Samma sak när någon dog. Jag minns när Lundmark dog. Då var jag tio år. Alla från byn som ville komma bjöds. Man drack kaffe och sjöng någon psalm. Jag minns det som en fin tradition.

Berättelser om övernaturliga fenomen som vittra och troll hörde jag mycket i min barndom. Det var mest min mamma som berättade. Jag vet inte riktigt om hon trodde på det. Men på våren när vi släppte ut korna i skogen skulle man ju följa med dom i början. Då fick vi stränga order att om vi mötte en rödklädd kvinna, som bjöd oss på smörgås eller något annat, så skulle vi absolut inte ta emot den. Så helt säker på att vittra inte fanns kunde hon ju inte ha varit. Men jag mötte aldrig någon vitter-käring. Men det var ju väldigt spännande för ett barn att lyssna till berättelserna. Och vi blev aldrig skrämda, för vitterfolk ansågs vara snälla.

Ja, visst kan man säga att det var fattigt på den tiden man var barn. Men det var inget som man tänkte på. Dom allra flesta hade det ju ungefär likadant, så man visste inte om något annat, och hade inget att jämföra med.

 

" Denna Berättelse är hämtad ur Malå-Vännäs Intresseförenings Byabok, och från hemsidan jag gjort på

www.malavannas.zoomin.se "

 

.

 

     

Webmaster:            

Ulf Bergström                bergstrom.fridhem@gmail.com